Det är första skoldagen för pojkarna idag, efter två månaders sommarlov. Visst är det lustigt, den av sönerna som jag trodde skulle klara lämningen utan tårar, klängde sig fast vid mig och var såååå ledseeeen. Lille Carl, mitt lilla yrväder, min lilla bulldozer – var en ledsen liten kille.

Den som jag däremot hade förväntat mig skulle bli helt förtvivlad vid lämningen, han fällde inte en tår utan sa hejdå lugnt och sansat. Sen att det var en del tårar här hemma i morse, är en annan sak.

Försökte fånga båda på bild, kämpade en del men detta var det bästa resultatet. 

Lite sammanbiten.

Personalen förstår the power of en glass, många av barnen slappnade av lite när de fick dem. Här lämnade jag min stora pojke en stund och har passat på att göra några ärenden.

Bland annat att läsa tidningen i lugn och ro och njuta av tysthet och fågelsång i sensommarvärmen.