Tänk att det redan är ett år sedan. Ett år sedan jag fullständigt hade tappat hoppet om att den där killen i magen skulle vilja komma ut. Fy vad jag var uppgiven den där tisdagen 2014. Tårarna bara rann och jag var färdig med att vara gravid. Färdig med att bära runt på min jättemage och aldrig riktigt kunna sitta eller ligga bekvämt. Färdig med den (förbannade) klibbiga värmen.

Det var som om kroppen då gav vika för sinnet. Den dagen skulle ju bli den sista som gravid. På kvällen, när jag och Jenny började titta på filmen The Grand Budapest Hotel, då började även kroppen förbereda sig för Carls ankomst. Han tittade ju ut kl 03.00 den natten, efter en riktigt bra förlossning, där det mesta klaffade (frånsett lite dramatik med låg hjärtfrekvens hos C ett litet tag och jag som tuppade av, men det är en annan historia).

  
Den här filmen ska jag se ikväll, kommer inte ihåg så mkt från den, satt och klockade mina värkar. 🙂